Bussresan från Buenos Aires till Posadas tog 12,5 h, men det var mycket bekväma 1050 km som vi färdades. Långfärdsbussarna i Argentina är i två våningar, alla har sin egen lilla tv skärm och bänkarna är som fåtöljer, som kan fällas ner. Det finns olika prisklasser att välja mellan och prisklasserna går efter hur långt ner sätet kan fällas. Vi hade valt säten som går att fälla ner hela vägen, så vi sov riktigt bra faktiskt. På bussen serverades även mat, lite i stil med som på ett flygplan, men betydligt mera. Då vi trodde att vi ätit, så hämtades först varmrätten. Men god kan man nog inte kalla maten. Men vem bryr sig om det när man får champagne till efterrätt. Plus poäng även till kvinnan som serverade mat och dryck, hon hade ingen kärra till hjälp utan balanserade av och an i bussen med en bricka i ena handen.
Då vi på morgonen klev av i Posadas var busschauffören något förundrad över att vi skulle av i Posadas. Ärligt talat så funderar vi också lite över det beslutet. Vi kunde utan problem ha fortsatt raka vägen till Iguatsu, det hade bara varit 5-6 h till. Men nu är vi då i Posadas, Misiones regionens huvudstad. Eller egentligen i utkanten av Posadas, eftersom vi tyckte att vi behöver en liten paus från stadslivet. Och nu är vi i vad som lite känns som mitten av ingenstans, fast vi bara är 10 min bussväg från stan (om man hoppar på rätt buss dvs.). Fågelsången hörs högt och tydligt här, fåglarna och småkrypen har helt klart bättre lungor här än i Finland. Och vi är långt borta från människovimlet, vi är inte säkra på om det bor någon annan än vi på det här hotellet, vilket betyder att vi har poolen helt för oss själva. Det känns som att den här platsen först är på väg att öppna och ännu inte vaknat från sin vinterdvala. Det här är en plats där man kan ta bilder som ljuger mera än 1000 ord. Det finns liksom två sidor av det här stället. Hur som helst så måste det här igen rankas en god bit över backpacker standard. Och vi måste nog redan i det här stadiet konstatera att det här inte är någon backpacker resa, vi har helt klart blivit lite för bekväma av oss för det. Det närmaste backpacker liv vi kommer är nog dagens självlagade tonfiskbatongmiddag.
När vi vandrade runt i Posadas kändes det som att vi var de enda utländska turisterna i stan, för att inte tala om något så exotiskt som icke spansktalande turister. Vilket är helt försåeligt, vilka icke spansktalande turister stannar i Posadas?! Inget illa om Posadas, den ger intryck av en söt liten stad, även om den har en god bit över 300.000 invånare. Och Finland har de koll på... "Ah, Nightwish", sa killen i butiken när han fick höra varifrån vi är. När det kommer till metall musik så är Finland nr 1, fortsatte han eller det var åtminstone som vi förstod saken.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti